Uppkomlingar, arrivister och andra bestar

I januarinumret av magasinet NEO skriver Johan Ingerö nästan ömt om vad han kallar ”uppkomlingar”. Han illustrerar sin tes – att det är svårt att vara uppkomling i Skandinavien – med exemplet Mads Skjern från den populära TV-serien ”Matador”. Enligt Ingerö uppfattas uppkomlingar som ett direkt hot mot allt vad jantelagens Sverige håller kär. Framgångar provocerar, nya pengar utmanar och människor reagerar negativt. Alla ska vara jämlika och ingen ska tro att de är något.

Dessvärre känner jag igen den bilden. Jag håller med Ingerö att det är förljuget att fördöma människor som försöker att uppnå sina mål – även om målen handlar om att bli rikare än de ”gamla pengarna”. Eller att bli erkänd som något. (Därför blev jag verkligen förbryllad när en socialdemokratisk bekant till mig refererade till Daniel Westling som ”brat”.) Men är det verkligen så enkelt att alla uppkomlingar är beundransvärda?

Jag skulle vilja nyansera bilden av uppkomlingar som någonting enbart positivt. I Lettland brukade vi prata om uppkomlingar ofta ganska negativt. Vi kallade dem ”nya ryssar” (fråga mig inte varför precis ”nya ryssar”), ”nya pengar” eller ”arrivister”. Det var dock inte på grund av vår post-sovjetiska avundsjuka eller för att vi hade några förljugna jämlikhetsidealen. (Och det var inte enbart på grund av vår avsky för de lettiska uppkomlingarnas katastrofala avsaknad av någon som helst smak, bildning eller artighet.)

Problemet ligger i att det var lätt att bli rik i Lettland i början av 1990-talet om man hade informella kopplingar till den forna säkerhetstjänsten KGB, var villig att samarbeta med organiserad brottslighet eller deltog i privatiseringar som inte sällan var genomförda på juridiskt dubiösa grunder. Lettiska oligarker bröt bokstavligen mot de samhälleliga normerna och strukturerna. Precis på samma sätt som de så kallade ”rövarbaroner” i USA på 1800-talet. Nej, nej, som ni säkert har förstått hyser jag inte någon större respekt för ordet ”uppkomlingar”.

Jag håller dock med NEO att man oftare borde lyfta fram exempel på framgångsrika människor. Jag känner en stor respekt mot individer från enkla förhålanden som har arbetat hårt och uppnått sina mål. Eller på grund av sitt arbete blivit erkända och framgångsrika. Klassresenärer är exempel på människors kreativa krafter, men det är viktigt för mig, precis som för alla förnuftiga människor, att man inte har brutit mot regler i sin klassresa. Det är alltså fair play som gäller.

Därför blir jag trött

Tidigare blev jag arg varje gång när jag läste någonting som jag inte höll med. Om påven till exempel hade uttalat någonting nedlåtande om homosexuella. Det kändes nästan som ett personligt påhopp. En gång blev jag så arg att jag skrev ett ilsket protestbrev till den katolska ärkebiskopen av Riga. (Förvånansvärt svarade han mig artigt, men bestämt homofobiskt.)  

Nu blir jag bara trött. Oftast är det dock inte påven som jag blir trött på. Det är tyvärr de ultrasekulära fanatiker som har en otrolig talang att framkalla en känsla av uppgivenhet. Många av de ivriga debattörerna kallar dessutom sig för liberaler. Jag har aldrig förstått varför de här liberalerna bryr sig om vad vi, kristna tror på.

Jag kan förstå att några intellektuella tycker att det är spännande att argumentera för argumentations skull. Andra drivs av ett rent intellektuellt engagemang – de ifrågasätter sin egen tro och leker advocatus diaboli för att hitta svagheter i sina egna argument.

Men det finns som sagt också dem som jag kallar för ultrasekulära fanatiker. Det verkar att de drivs av någon slags intellektuell högmod och, ja, arrogans. Deras huvudargument är att det inte går att rationellt bevisa Guds existens. Ergo är det ologiskt och irrationellt att tro på Gud. (Paradoxalt, men jag trodde att man inte behöver tro på saker som vi redan vet att de existerar.) Några går även så långt att de påstår att troende därför är irrationella, anti-intellektuella och farliga. Väldigt tolerant åsikt alltså.

Deras argument verkar tyvärr inte vara särskilt intellektuella, empatiska eller nyanserade trots att många av dem är journalister, filosofer och dylikt. Deras texter är dock väldigt lättbegripliga och en smula förenklande skulle jag vilja påstå. (Kanske därför säljs Christopher Hitchens så bra?) Men jag blir tyvärr inte upprörd, jag orkar inte ens bry mig om det. Jag blir bara trött på sådana onyanserade, dock ihärdiga ”debattörer”. (De är tyvärr inga ”riktiga” debattörer eftersom de inte verkar vara intresserade att höra andra individers argument; de är alltså inte intresserade av någon debatt.)

Det är tråkigt att folk påstår sig vara frihetens vänner när de egentligen inte bryr sig om de troendes frihet. Om det är så störande för de sekulära fanatikerna att det finns andra livsåskådningar som avviker från deras sekulära nihilism kan man undra hur liberala de egentligen är. Det vore nästan roligt om det inte var så farligt eftersom de sekulära fanatikerna uppenbarligen ifrågasätter den hälsosamma mångfalden av åsikter och livsstilar som de påstår sig försvara.

Akademien och Månadens blogg

Jag har två glädjande nyheter!

Först och främst vill jag berätta att premiärnumret av ”Akademien: Tidning för moderata studenter” kom ut igår!

Det är förstås vårt första försök och jag ser redan nu många saker som vi kunde ha gjort annorlunda, men som Lady Macbeth sa: ”What’s done is done.” Det är alltså lätt att vara efterklok. Min förhoppning är att tidningen med tiden kommer att utvecklas till ett modernt forum för borgerlig studentdebatt. Mina kollegor från Moderata Studenter och andra som har läst eller bläddrat i tidningen är förstås välkomna att lämna sina kommentarer och tips om hur man kunde förbättra den.

Den andra glädjande nyheten är att den här bloggen ”Det vanliga folket” har utsetts av en MUF-jury till Månadens blogg:

”Péteris Timofejevs Henriksson driver en läsvärd blogg med inlägg om allt ifrån lettisk politik till kulturdebatt – och alltid kunnigt och intressant skrivet.”

Jag känner mig väldigt stolt att bloggen har fått en sådan utmärkelse och att den kommer från mina partivänner. Jag tackar ödmjukt!

Dödens kultur?

Idag rapporterar Svenska Dagbladet om nya etiska riktlinjer som kommer att tillåta folk som är svårt sjuka att själva bestämma när de vill dö. Det handlar alltså om att de skulle få hjälp till självmord eller eutanasi.

Tidningen har också gjort en intervju med Lars-Olov Hammergård som lider av amyotrofisk lateralskleros (ALS), vilket innebär att hans muskler i kroppen successivt försvagas och bryts ner. Han vill gärna ”bli nedsövd i hemmet och slippa vakna igen”. Lars-Olov säger att han inte vill ”bli beroende av andra. Den dag jag inte klarar mig själv vill jag inte leva längre”.

Jag känner ett medlidande för hans svåra tillstånd. Jag erkänner dock att jag inte kan föreställa mig hur illa han mår – det måste vara verkligen hemskt. Men jag delar definitivt inte hans slutsatser. Jag vet att vårt samhälle tittar snett på dem som råkar illa ut och blir beroende av någon annan(-t). Människor som blir beroende av välfärdssystemet kallas för ”välfärdsberoende”. De partners som inte kan tjäna pengar och blir tvungna att leva på sina makars medel kallas också nedlåtande för beroende. Men barn och gamla då? Ska man nedlåtande kalla dem för beroende också?

Lars-Olov fortsätter: ”Jag vill inte att mina barn och vänner ska känna trycket att de måste vårda mig. Jag vill heller inte ha någon hemsjukvård. Framför allt vill jag inte hamna på sjukhus och bli liggande som ett neddrogat kolli.” Som ett neddrogat kolli…

Har det individualismens segertåg som vi har bevittnat sedan den franska revolutionen gått för långt? När exakt blev det fel att bli beroende av sina närmaste och käraste, nämligen sin familj? Varför ska man hela tiden vara ”samhällsnyttig” genom att kunna stiga upp på morgonen själv, inte behöva någon som tar hand om honom/henne och kunna var helt oberoende? Har vi inte missförstått någonting i den där romantiska strävan att fullkomna individens autonomi? Varför skulle ens barn känna något tryck överhuvudtaget? Är det inte normalt att ta hand om sina döende föräldrar på samma sätt som man tar hand om nyfödda, hjälplösa barn?

Jag tycker att människor förstås får leva sina liv som de vill och de får avsluta sina liv på samma sätt. Man bör dock komma ihåg att vi lämnar många frågande, olyckliga och sörjande människor efter oss om vi begår ett självmord. Vi, människor lever i en värld som är fylld av våra medmänniskor som ibland uppskattar bara vår existens och relationer med oss. Man kan förvisso teoretisera om individens autonomi och valfriheten, men vi kommer aldrig att kunna frångå faktum att vi inte lever ensamma i världen och att hur vi lever våra liv ibland är ett exempel för andra.

Jag undrar dock om det är individualismens, liberalismens och finhetstörstandes fel – att man ska kunna avsluta sitt liv då man inte kan ta hand om sig själv. Var gick det fel?

Katolska kyrkan brukar nuförtiden prata om ”dödens kultur” – att vi lever i en kultur som normaliserar och anser som helt naturligt att man kan döda sig själv eller sitt foster för att utöva sin individuella autonomi.

Vi får verkligen fråga oss själva – varför reagerar vi så passivt när vi hör om folk som har tagit sitt eget liv? Vem har tänkt på hur doktorn eller sjuksköterskan kommer att känna sig efter att ha varit delaktig i patientens självmord? Varför ska det vara så naturligt att slippa ta hand om sina döende familjemedlemmar? Varför ska det vara så naturligt att döda sig själv?  

Seger för arbetslinjen?

Att Lennart Holmlund har smak för underliga uttalande har vi redan lärt oss av bloggaren Johan Ingerö som har bevakat Umeås ”store mans” kuriösa inlägg i den offentliga debatten. Det socialdemokratiska kommunalrådet har nu bestämt sig att verka som självutnämnd sportkritiker. På hans blogg i Västerbottens-Kuriren sågar han hårt Umeås ishockeylag Björklövens prestation.

Enligt honom är hela laget viljelöst och spelarna dessutom ”beter sig som divor, glider om kring på isen och tar inte i och jobbar hårt och försöker inte ens göra mål”. Holmlund är förbannad eftersom ”det är många människor ute i samhället som får slita hårt för sin lön som är betydligt lägre än vad många av spelarna har”. Man kan verkligen se att mannen har ilsknat till då han avslutar sitt inlägg med hårda ord: ”Fortsätter det så här hamnar lik förbannat i en lägre serie.”

Ojoj, vad ”folkligt” (och onekligen ”manligt”!) att oroa sig över sin kommuns ishockeylags misslyckade prestation! Har valkampanjen redan börjat för herr Holmlund?!

Jag förstår dock att kommunalpampen tycker att det är viktigt att recensera just sport. Vem bryr sig om Konstfacks elever och Anna Odell förutom några elitistiska moderata politiker? Kulturministern kan kommentera den aggressiva konstnären Nugs verksamhet; Holmlund ska uttala sig om mer ”folkliga” kulturyttringar!

Det är dock intressant att inte en enda journalist har ifrågasatt Holmlunds skarpa kritik på samma sätt som kulturkritikerna fördömde Lena Liljeroth Adelsohns uttalande. Menar journalisterna att det är OK att kräva en motprestation för offentliga pengar från idrottsmän men inte från konstnärer?

Samtidigt känner jag mig en smula överraskad: Menar den socialdemokratiska politikern att hockeyspelarna ska sträva efter att arbeta hårt och vara så bra på sitt jobb att de förblir i elitserien? Man kunde nästan tro att det är någon ”elitistiskt” moderat som har skrivit de här raderna. Jo, för att det ju är Moderaternas politik – att man ska arbeta, tjäna pengar och försöka att vara så bra som möjligt på det som man gör.

Var kommer den där lutherska arbetsetiken i Holmlunds text ifrån? Och är det inte osolidariskt och framförallt väldigt elitistiskt att kräva att idrottsmän ska uppvisa sin högsta möjliga prestation? Ska inte alla stå för en och en för alla så att alla ska med?   

Jag tror att Holmlund inte är enbart ute för att samla populistiska poäng inför kommunalvalet. Hans uttalande luktar av kulturskifte. Moderaterna har alltså lyckats med arbetslinjen eftersom även deras motståndare har börjat tänka moderat!

Politiken kräver mod och medkänsla

Jag kommer ihåg en solig söndagsmorgon i september 2009. Jag stod tillsammans med mina moderatkollegor på Stora torget i Uppsala. Det var kyrkvalskampanj och vi delade ut kampanjmaterial. En äldre herre haltade förbi oss. Det var uppenbart att han hade svårt att gå. Då jag gav honom vår valsedel, vände han sig mot oss och väste: ”Pensionärshatare!”

Då blev jag bara paff. Nu tycker jag bara synd om honom. Han var ett sorgligt exempel på oppositionens samhällssplittrande retorik som beskyller Alliansen för hårdhändhet och ”hat” mot de som inte arbetar. I de rödgrönas förenklade, svartvita värld finns det bara två krafter – den onda och den goda.

Och observera att det hände innan Mona Sahlin hade sagt att regeringens politik sliter isär Sverige! Det var innan förändringar i sjukförsäkringen hade blivit framställda att slå mot cancersjuka och utförsäkra de som var sjukskrivna…

Regeringen har däremot visat att den inte saknar mod. Det är minst sagt modig politik att inrätta arbete som en allmängiltig, social norm.

Du ska inte behöva förtidspensionera dig för att någon grå tjänsteman påstår att det inte finns något jobb för dig som inte kan arbeta heltid på grund av din sjukdom.

År 2006 var vi ett av världens mest sjukskrivna folk då 140 personer förtidspensionerades varje dag under en socialdemokratisk regering. Nu har den borgerliga regeringens arbetslinje givit oss som vill jobba en möjlighet att hitta ett jobb och känna oss behövda.

Fredrik Reinfeldt påstås ofta vara en lyssnande ledare. Det är han säkerligen. Den modiga och lyssnande ledaren som har satt höga mål och alltid är beredd att ändra sig om planerna inte stämmer överens med verkligheten.

Men det är inte enbart ledaren som måste lyssna och vara empatisk. Det är vi alla inom Moderaterna, både de äldre och de unga; vi måste visa att vi har medkänsla. Adam Smith uppfattas ofta som moderaternas inspirationskälla eftersom han myntade uttrycket ”marknadens osynliga hand”. Det är rätt att kalla honom för en klassisk liberal som trodde på en fri, självreglerande marknadsekonomi. Det är dock hans The Theory of Moral Sentiments som jag vill nämna här. Smith påpekade i hans största moralfilosofiska verk att människor har ett oundvikligt intresse av deras medmänniskors välmående som är motiverat av medkänslan.

Jag tror inte att någon svensk statsminister kommer till makten för att han hatar de arbetslösa.

Jag tror däremot på modiga och lyssnande politiker som har bra planer för att förändra vårt samhälle till det bästa. De har redan rättat till vissa regler, vilket befriar våra liv, och kommer att fortsätta med det.

Samtidigt kan vi inte glömma att frihet inte är synonymt med ansvarslöshet. Vi kommer förvisso att betala mindre skatt i framtiden. Men det innebär också att vi kommer bära mycket mer individuellt ansvar för våra medmänniskors liv. Det blir inte någon ansiktslös stat som kommer betala ut bidrag till de behövande. Det blir då du och jag, vi, som kommer hjälpa vår nästa. Det kommer att handla om ett humanare och mer medkännande samhälle. Det är medkänslan vi måste tala om!

Det handlar om våld

Idag såg jag en affisch på en anslagstavla i Umeå universitet där det stod att kampanjen ”Samling mot mäns våld” uppmanade studenter att delta i FN dagen mot våld mot kvinnor (den 25 november) och protestera mot mäns våld.

Det är rätt intressant att man hade valt att prata precis om ”mäns våld”. ”Samling mot mäns våld” skriver på sin hemsida att det är viktigt att synliggöra mäns våld för att det handlar om att ”se problemet så som det faktiskt är. Omfattningen och konsekvenserna av våld utövat av män är sådana att det finns fog för att kalla det just ett allvarligt samhällsproblem.”

Jaha, är det enbart män som är fysiskt aggressiva? Nej, såklart är det inte så. Kvinnor är också förmögna att begå mord och utföra våld mot andra medmänniskor. Till exempel skriver Västerbottens Folkblad om en incident som skedde i söndags:

”Det var vid tretiden på söndagsmorgonen som Umeåpolisen kallades till parets gemensamma ­lägenhet på Ålidhem där mannen hade blivit ­attackerad med kniv. Hans några år äldre sambo uppges vara förövaren.

De omständigheter som hittills är kända för polisen gör att ärendet tills vidare rubriceras som mordförsök.”

Det finns ju också andra mer kända kvinnliga förövare, till exempel, Annika Östberg som är dömd för dubbelmord.

Vad menade ”Samling mot mäns våld” i sådant fall? Att det är bara män som begår våldsbrott? Eller menade de att det våld som begås av män är mycket värre än det som kvinnor utsätter sina män? (Jag är benägen att tro att den mannen som blev knivskuren i söndags skulle protestera emot det.)

Att påstå att enbart män har förmåga att utsätta andra för våld och inte kvinnor låter ju så patriarkalt och gammalmodigt. Det är inte enbart anti-feministiskt att påstå att enbart män slår sina kvinnor, det är dessutom heteronormativt – det finns både forskningsbelägg och regeringens handlingsplan mot våld i samkönade relationer (Skr. 2007/08:39). Och då menar regeringen inte bara aggressiva bögar som slår varandra. Kvinnor utsätter faktiskt för våld sina kvinnliga partners också.

Och nej, ”Samling mot mäns våld” skriver på sin hemsida att det inte är meningen att påstå att det är ENBART kvinnor som är offer och att kvinnor inte kan begå våldsbrott. Men enligt dem handlar det om att ”synliggöra” det som är det riktiga problemet, dvs. ”mäns våld”.  

Det är rätt intressant att ”Samling mot mäns våld” vägrar att inse att genom ”synliggöra” mäns våld och genom att påstå att mäns våld är det riktiga samhällsproblem OSYNLIGGÖR man alla andra våldsbrott.

Om man verkligen hade tänkt progressivt hade man insett att man borde skriva ett upprop för att stå upp emot våld i samhället och i nära relationer. Det skulle jag stödja för att det verkligen vore både progressivt och humanistiskt. Jag anser nämligen att det är väldigt viktigt att uppmärksamma människors våld mot varandra och demonstrera mot det.

Vi är ju framför allt människor och inte vårt kön.

Synd att ”Samling mot mäns våld” valde den enkla, populistiska och onyanserade vägen.

En ironisk utnämning?

Det är något ironiskt i den lettiske EU-kommissionären Andris Piebalgs utnämning till kommissionären med ansvar för utvecklingssamarbete och biståndsfrågor. Jag vet faktiskt inte om jag borde skratta eller gråta.

Lettland är nämligen ett av de nya medlemsländer som har otroligt låg prestation när det gäller kvantitativa och kvalitativa biståndsmål. I fjol bestämde den lettiska regeringen att budget för bilateralt biståndssamarbete för år 2009 kommer att minskas med 100 %. Precis, just nu har Lettland inget bilateralt samarbete! Den lettiska biståndspolitiken består nu av de obligatoriska inbetalningarna till internationella finansiella institutioner och till EU:s budget. Det beror i och för sig på att Lettland själv är tvungen att be om internationellt bistånd på grund av den rådande ekonomiska krisen i landet.

Man kan förstås tolka Barrosos beslut som en uppmaning till Lettland och andra nya medlemsländer att inte vara för slappa i sina prestationer när det gäller att uppfylla de åtaganden som EU tog för några år sedan. I Lettlands fall betyder det att öka biståndsvolymen till 0,34 % år 2015. Det är ett mål som inte kommer att uppnås.

Det kan också betyda att Barroso prioriterar ner biståndspolitik. Det är dock mindre trolig förklaring eftersom kommissionären Piebalgs blev känd som en av dem mest flitiga och slagkraftiga kommissionärerna under förra mandatperioden då Piebalgs hade ansvar för energipolitik.

Det återstår bara att önska den nya biståndskommissionären lycka till!

En lämplig kandidat till EU:s presidentpost?

Dagens Nyheters ledare nämner idag den före detta Lettlands president Vaira Vīķe-Freiberga som en möjlig och enligt tidningen lämplig kandidat till ordförande för EU råd. Hon påstås vara intelligent, kunnig och karismatisk. Det som är outtalat i ledaren är förstås att hon är en annan, lite modernare och mindre radikal Margaret Thatcher. En järnlady alltså som kunde tämja de europeiska ledarna, presidera över Rådets sammanträden och leda dess arbete med stil och klass.

Jag har verkligen inte någon anledning att tro att hon inte är intelligent, kunnig och karismatisk. Jag är dessutom helt övertygat att hon skulle göra ett bra jobb som ordförande för EU råd. Hon hade en sann talang att framställa sig som en stark ledare med inflytande i ett land där presidentbefogenheter är ytterst begränsade.

Jag kommer ihåg att jag träffade henne som en ung gymnasist strax efter att hon hade blivit vald till Lettlands president. För mig representerade hon en ny ledarstil som präglades av personlig karisma och intelligens. Då jag skakade hand med henne kändes nästan som jag hade träffat en kvinnlig reinkarnation av John Fitzgerald Kennedy.

Det verkar att Dagens Nyheter också har fallit offer för hennes charm. Ledarskribenten påpekar i sitt lovtal bland annat att hon tidigare var engagerad i ”frågor som rörde uppbyggnaden av en lettisk rättsstat och kampen mot korruption”.

Nja, det skulle jag inte vilja påstå.

Hon har absolut varit engagerad i försvar av underrättelsetjänsternas oberoende i Lettland. Men då jag jobbade på den lettiska avdelningen av Transparency International – ett världsomfattande anti-korruptionsnätverk – saknade vi något stöd alls från presidentens sida. Hon vägrade till och med att skaka hand med vår chef under en viss tid.

Hon kritiserade hårt våra protestdemonstrationer emot kandidatur av en korrupt politiker till EU kommissionärsposten i sommaren 2004. Enligt henne var våra protester ”icke-konstitutionella”! Men, Gud, tänkte vi då – är det verkligen vi eller hon som har post-sovjetisk mentalitet? Hennes odiplomatiska kritik mot de civila samhällsorganisationerna förbryllade alla som verkligen byggde upp demokrati i landet underifrån.

Den sommaren förlorade jag alla mina illusioner om vår dåvarande statschef. Plötsligen framstod hon som en ganska så vanlig, högutbildad akademiker som tyckte om att umgås med sina statschefskollegor i Washington och Bryssel men som var helt ointresserad av inrikespolitiska händelser. Intressant dock att ifrågasätta henne är nästan likt med majestätsbrott i Lettland därför har jag aldrig hört en öppen diskussion om hennes tid som president.

Tja, om man nu vill välja en stark ledare till EU råds ordförande tror jag att Dagens Nyheter har rätt: Man borde verkligen diskutera också Vaira Vīķe-Freibergas kandidatur. Men om vi verkligen värnar om demokrati i EU är det värt att granska hennes bakgrund kritiskt.

Förebilder sökes!

Igår kväll återvände jag från Linköping där Moderata Studenter hade sitt höstkonvent. Det var en otroligt inspirerande möjlighet att träffa unga moderata akademiker från hela landet och diskutera politik. Jag var där för att sälja idén om Moderata Studenters tidning och för att rekrytera skribenter och redaktionsmedlemmar. Tidningen ska sträva efter att skapa ett forum för en liberal/konservativ idédebatt och för att främja och odla en hög debattkultur bland medlemmarna i Moderata Studenter, vilket innebär att det ska ställas höga kvalitetskrav på tidningens innehåll och i synnerhet på framförda argument.

Men som sagt användes höstkonventet framför allt för att utbilda sig, utbyta idéer och knyta kontakter. Det som förvånade mig mest var mängden av engagerade moderata ungdomar som dessutom var heltidsstudenter. Hur hinner de plugga, kampanja, skriva insändare i lokaltidningar och organisera sådana framgångsrika politiska evenemang som höstkonventet?

Jag måste erkänna att jag inte fick några bra svar på den frågan. Sparar de tid på att inte träna? Inte troligt. Det är dessutom inte precis långsiktigt att skära ner på träningen eftersom man alltid mår bättre av att träna.

Igår hörde jag en annan lösning: ”Sömn är ju överskattat”. Det sägs ju att Margaret Thatcher brukade sova enbart fyra timmar per dygn. Men hur länge orkar man leva så?

Och många hinner inte med allt. Ett känt exempel är Kristina Axén Olin.

OK, nu måste man erkänna att få politiskt engagerade studenter har en familj att ta hand om och inte alla erfar de personliga problem som Axén Olin gick igenom då hon kände att det inte går att fortsätta med politiken.

Jag blev inspirerad av Niklas Wykmans tal som jag dock inte tänker upprepa här i sin helhet. Det var intressant att höra att han rekommenderade oss att skaffa var sin mentor. Just det, en person som vi kan be om råd. Inte en psykolog eller terapeut, men en yrkesverksam person som kan motivera en med sitt personliga exempel.

Att ha en mentor är bra, men man behöver mycket mer än bara en individ för att bolla idéer med och be om råd. En annan sak som jag funderade över då Wykman pratade om mentorer var därför vikten av att ha en förebild. Till exempel, att ha Thatcher som sin förebild är kanske inte så konstigt med tanke på hennes ledarskap och hur mycket hon hann under sin regeringstid.

Det blir nog mitt framtidsprojekt att hitta och presentera tydliga och moderna moderata förebilder som kan inspirera oss att hinna göra det till synes omöjliga!