Att jag som en första generationens invandrare, HBT-person och doktorand i statsvetenskap röstar moderat är allt utom självklart. Invandrar- och HBT-frågor är ju Mona Sahlins älsklingsfrågor. Statsvetare brukar enligt en forskningsrapport stödja Socialdemokraterna. Jag passar verkligen så bra i Sahlins väljarbas att många säkert är överraskade att jag röstar moderat.
Det handlar om många aspekter i Moderaternas politik som jag bejakar. För det första är deras arbetsmarknadspolitik mer trovärdig än sossarnas ”uppvärmda soppa” från 2006. Retorikmässigt är S-annonser perfekta: Riktade till de unga med den lite utmanande catch phrase ”Vi kan inte vänta!” Nej, Gud, jag kunde inte heller vänta med att börja jobba 2006 när jag avslutade mina studier. Tror ni att jag fick något jobb? Nej, men jag fick gå på Arbetsförmedlingens ”fina” kurser som sossarna hade ordnat för oss, arbetslösa ungdomar då. Först fick jag praktik och jobb bara efter Alliansen hade börjat implementera sina reformer. Det är förstås en överdrift att säga att Alliansen gav mig jobbet. Det gjorde den inte och det bör politikerna inte göra heller, tycker jag. Men den borgerliga regeringen skapade förutsättningar för att fler ungdomar skulle kunna bli anställda och ingav ett starkt förtroende för Sveriges finanser och ekonomi. Att Sverige klarade den globala finanskrisen relativt bättre än andra europeiska länder är ett faktum. Det är precis denna förtroendeingivande och framåtskridande framtidsoptimism samt kunnighet och förmåga att leverera som jag bejakar i den Moderatledda regeringen.
Det var dessutom den Moderatledda regeringen som reformerade Äktenskapsbalken så att Jens och mitt partnerskap blev omvandlat till äktenskap. Moderaternas individualism är en stark kontrast till Sahlins kollektivism. HBT-personer är ingen homogen grupp: Vi är väldigt olika och definitivt ingen grupp. Några av bögarna är akademiker, många tillhör den arbetande medelklassen, vissa gillar glitter och QX, andra är intellektuella nördar som aldrig har varit på en enda bögklubb. Universalistisk humanism – att alla ska ha lika rättigheter oavsett deras sexuella läggning – är mer sympatisk än Sahlins partikularism som verkar betrakta HBT-människor som en etnisk grupp med sin egen subkultur (bögklubbar) och sina egna årliga ritualer (Pride-festivaler). För politikern Sahlin är QX Gala en utmärkt möjlighet att mingla med HBT-kändisar och posera som en anhängare av en partikularistisk subkultur. Jag föredrar däremot substans framför ytlighet, humanism framför identitetspolitik. I Sverige ska alla ha lika rätt och, nej, Sahlin, ingen grupp ska få särskilda rättigheter.
Sist men inte minst stödjer jag varmt Alliansens ansvarsfulla och moderna utrikespolitik. Att vara neutral och likgiltig är inte en grundsten för en modern utrikespolitik i vår tid då turbulens i ett land påverkar andra regioner. Det är självklart att vi ska vara solidariska med Baltländerna om Ryssland försöker invadera dem. Det är dessutom självklart att vi ska ta vårt internationella ansvar och värna om fred i Afghanistan där behövs alla insatser för att undvika landets återfall i kaos och statssponsrad terrorism. Vi bör vidareutveckla också vår insatsstyrka så att vi kan delta i FN:s fredsbevarande och EU:s krishanterings insatser. Det är däremot helt obegripligt för mig hur en socialdemokratisk ledare kan samarbeta med ett parti som fortfarande inte har gjort upp med sin skamliga historia vilken omfattar samarbete med totalitära kommunistregeringar och extrema vänsterdiktaturer. Det är inte det minsta förvånande att det rödgröna experimentet föreslår en minskad roll för Sverige i den internationella politiken, men det är inget bra val för Sverige. Vi behöver världen och världen behöver Sverige.
När jag kom till Sverige för fem år sedan har jag känt en bestående kärlek till detta land. Därför väljer jag att rösta för Moderaterna. De tycker om Sverige. De vet hur Sverige kan bli bättre. De levererar.
