I lördags hade Moderata Studenter sitt årliga Höstkonvent där MUF ordförande Niklas Wykman höll ett ganska inspirerande, dock provocerande tal. Han pratade om politiskt ledarskap men berörde också andra frågor som till exempel nödvändighet att förnya Moderaternas politik hela tiden. Inget kontroversiellt, kan man tycka, partierna bör förnya sina program och sin verklighetsbeskrivning om de vill att väljarna uppfattar dem som relevanta.
Det blev dock lite märkligt när han bland annat sa att det finns så många symboler i Sverige som signalerar att vi är en konservativ nation. Han nämnde nationalsångens andra vers som särskilt bakåtblickande: ” Jag vet att Du är och Du blir vad du var.” Om jag uppfattade honom rätt, verkade det nästan att han tyckte att dessa verser var bakåtsträvande. Samtidigt kritiserade han också kungens valspråk ”För Sverige i tiden”. Jag kan tyvärr inte återge exakt citat på vad Wykman sa, men hans poäng var att vi inte bör fokusera på det förgångna och nuet så mycket. Det vi måste göra, menade han, är att blicka framåt. Vi kan vara konkurrenskraftiga bara genom att tänka visionärt och ha framtiden framför oss.
Jag tycker dock att Wykmans uttalande var ett gott exempel på åsikter som ofta bärs av de så kallade liberala eliterna som tvivlar på det västerländska arvet. Det är tvivlet om att vi kan lära oss någonting av vår historia och att religion eller dess arv i vårt politiska liv har något att bidra med till framtidens politik. Detta tankesätt kännetecknar enligt Samuel P Huntington en del av de västerländska eliterna som förespråkade moderniseringen på 1950- och 1960-talet. Samtidigt påpekade Huntington i sin bok ”Clash of Civilizations” att ökad modernisering ofta innebar att många individer förlorade känslan att de tillhörde någonting större. Dessa individer känner sig ofta frustrerade eftersom de inte ser sin egen roll i det ständigt föränderliga samhället. Förnekandet av gemensamma värden eller historia kan vidare underminera denna trygghet.
Som en relativt ung man invandrade jag till Sverige och kände precis denna frustration. Jag hade lämnat mitt hem, min kultur, mitt jobb, min familj och mina vänner. Den mentala tryggheten var nästan obefintlig eller begränsades ofta till min familj som jag tillsammans med min man försökte att bygga upp. Jag kände att jag ville tillhöra Sverige och bidra med någonting, samtidigt som jag var sökande efter en större mening i mitt liv.
Sveriges kulturarv var en dörröppnare och jag anslöt mig delvis därför till Svenska kyrkan. Kungafamiljen kan ibland uppfattas som en stel institution, men faktumet att kungalängden sträcker sig tillbaka i nästan ett tusen år var en viktigare trygghetsfaktor än den arbetslöshetsersättning som jag levde på några månader efter jag hade avslutat mina magisterstudier. Det var dessutom ett ämne som diskuterades av alla svenskar som jag träffade på min väg in i det svenska samhället. Det är min övertygelse att monarkin, och de nationella symbolerna överhuvudtaget, möjliggör dialog med svenska traditioner och dess framstående värderingar. Trots att jag inte särskilt ofta håller med Nalin Pekgul, tycker jag att hon hade en klok poäng att monarkin underlättar integration i samhället.
Reformera gärna dessa institutioner och gör dem mer förenliga med den tid som vi lever i. Men avskaffa de inte för att det kan vara förödande för många människors trygghet. I denna vecka hörde vi många ”journalistiska” avslöjanden om kungahuset, men det som kan verka paradoxalt är att svenskarna fortfarande stödjer kungahuset. Stödet har uppenbarligen inte påverkats särskilt mycket av dessa reportage. Min poäng är att det svenska kungahuset, den svenska nationalsången och andra svenska symboler är många människors fasta punkt i det svenska samhället. Dessa symboler möjliggör skapandet av tillhörighetskänsla i Sverige. Diskutera gärna dem, men håna dem inte!
Väldigt intressant läsning!
[...] göra med kungens sexliv. Péteris Timofejevs Henriksson, invandrad från Lettland, skriver om traditioners och rötters betydelse för den som själv kommer in som [...]