The first reaction came yesterday. European Parliament rapporteur for Serbia Jelko Kacin criticized the Serbian government’s decision, as the Serbian news agency B92 reports:

”[H]e underscored that he deeply regretted the fact that such a decision was adopted because it deprived citizens of their constitutional and legal rights to freedom of expression and peaceful assembly. “Instead of unambiguously backing the Pride Parade, the National Security Council transferred the responsibility for the ban to the police and the interior minister,” Kacin stated in a release submitted to Tanjug.

According to the EP rapporteur, there is no such moment when a country hoping to join the EU is not capable of extending a guarantee of human rights to its citizens.

He announced that he would visit Belgrade to give full support to the organizers of the Parade and all those who fight against discrimination in Serbia.”

Here I would like to say some words about this Member of European Parliament, Mr. Kacin. He, indeed, is a liberal and everyone is entitled to disagree with his positions on all of the political issues. But, more interestingly, he comes from Slovenia, which is one of the countries that emerged in early 1990s, after the break-down of Yugoslavia.

In contrast to Serbia, Slovenia permits gay pride parades in its capital. By the way, Slovenia has hosted the LGBT film festival ”Magnus” since 1984. Moreover, the Slovenian state recognizes the same-sex partnerships since 2006. Not surprisingly, the country has a good record in the field of human rights and it entered in the EU in 2004. In 2007, it was the first from the Central and Eastern European countries to introduce  euro as its currency.

This exemplary development and human rights record, indeed, is worth emulating. Even by Serbia.

B92

Any country that is willing to enter the EU is supposed to accept the political conditions posed by the EU to all aspiring candidate states. Among the political conditions, there is an explicit reference to the respect of human rights and protection of minorities. These two principles are among the corner-stones of liberal democracy and they also form a fundament of the common EU values that all the member states are expected to abide by.

Yesterday, Serbia decided to compromise on the issues of freedom of expression and freedom of association by banning the small gay parade in Serbia’s capital. The authorities cited the security threats as the reason for banning the parade:

”The ban was issued in line with the law on public gatherings which prescribes such a measure in cases of probable disruption of public transport, threats to public health or safety of people and property,” Interior Minister Ivica Dacic said on Friday.

[..]

Another government official said that Serbia’s National Security Council, comprised of heads of police, security agencies, the military and President Boris Tadic, ordered police to cancel the event after security assessments indicated ”extremely serious security threats.”

”Our intelligence indicated hooligans are poised to attack gay activists, police, media, offices of political parties, foreign businesses, embassies and burn cars,” the official said.

(Reuters)

This is a very cowardly pretext, indeed. Surely, the Serbian government posses enough resources to protect any gay demonstration from violent attacks. It might be costly, but it is viable to protect the free speech and the freedom of association in this newborn democracy.

But it is also a very worrisome signal from Belgrade. One, certainly, can wonder what the long-term consequences of such a decision are. What is going to be the next compromise in order to protect the public order and safety? The ban on trade-union demonstrations?

A more important question, however, is the following – why is the protection of the gay parade not a prioritized issue in Serbia? Does the Serbian government not see the threats to the state of democracy, if such demonstrations are not allowed, because of fearing an extremist backlash?

Let me suggest an explanation: The present Serbian government does not want to risk its re-election prospects by protecting a small, weak and socially excluded minority. Homophobia  is an attitude in Eastern Europe, which is so deeply rooted in the social fabric that an open expression of disapproval against gays and lesbians is, to certain extent, and among some segments of the society, even socially accepted. The Serbian government seems to be aware of this popular homophobia and it, probably, is not ready to stand up for the democratic values of protecting all minorities in the society… which is a pity, because Serbia wants to become a member state of the EU.

The EU should contemplate whether Serbia, indeed, is ready to start the accession negotiations. After all, the Union already hosts a large number of countries which seem to have problems with protecting the minorities, and combating the corruption. Certainly, the Baltic States, Poland and other less gay-friendly Eastern European countries might oppose such a move.

But the launching of the accession negotiations is something that any member state can block. Netherlands, Spain, Belgium, Sweden and other countries where the LGBT community is seen as an integral part of their social fabric should put an unequivocal pressure on Belgrade.

There might be even some voices within these democratic Western societies opposing a concerted pressure against the Serbian government. They might say that the LGBT rights are a marginal issue (sic!) and that it should not be dealt with on the EU level. Some might even oppose putting pressure on a relatively poor country to ensure a costly protection of a small minority.

Indeed, protection of minorities costs money. Implementing the human rights also costs money. And most certainly, democracy costs money. But then again, that is what we are willing to pay for here in the West, because that is what the West is defined by – democracy, human rights and protection of minorities. Why should there be any double-standards when dealing with the aspiring candidate states?

Reuters, BBC, Aftonbladet, DN, Sydsvenskan, GP

Baltic Worlds

Det blev dock lite märkligt när han bland annat sa att det finns så många symboler i Sverige som signalerar att vi är en konservativ nation. Han nämnde nationalsångens andra vers som särskilt bakåtblickande: ” Jag vet att Du är och Du blir vad du var.” Om jag uppfattade honom rätt, verkade det nästan att han tyckte att dessa verser var bakåtsträvande. Samtidigt kritiserade han också kungens valspråk ”För Sverige i tiden”. Jag kan tyvärr inte återge exakt citat på vad Wykman sa, men hans poäng var att vi inte bör fokusera på det förgångna och nuet så mycket. Det vi måste göra, menade han, är att blicka framåt. Vi kan vara konkurrenskraftiga bara genom att tänka visionärt och ha framtiden framför oss.

Jag tycker dock att Wykmans uttalande var ett gott exempel på åsikter som ofta bärs av de så kallade liberala eliterna som tvivlar på det västerländska arvet. Det är tvivlet om att vi kan lära oss någonting av vår historia och att religion eller dess arv i vårt politiska liv har något att bidra med till framtidens politik. Detta tankesätt kännetecknar enligt Samuel P Huntington en del av de västerländska eliterna som förespråkade moderniseringen på 1950- och 1960-talet. Samtidigt påpekade Huntington i sin bok ”Clash of Civilizations” att ökad modernisering ofta innebar att många individer förlorade känslan att de tillhörde någonting större. Dessa individer känner sig ofta frustrerade eftersom de inte ser sin egen roll i det ständigt föränderliga samhället. Förnekandet av gemensamma värden eller historia kan vidare underminera denna trygghet.

Som en relativt ung man invandrade jag till Sverige och kände precis denna frustration. Jag hade lämnat mitt hem, min kultur, mitt jobb, min familj och mina vänner. Den mentala tryggheten var nästan obefintlig eller begränsades ofta till min familj som jag tillsammans med min man försökte att bygga upp. Jag kände att jag ville tillhöra Sverige och bidra med någonting, samtidigt som jag var sökande efter en större mening i mitt liv.

Sveriges kulturarv var en dörröppnare och jag anslöt mig delvis därför till Svenska kyrkan. Kungafamiljen kan ibland uppfattas som en stel institution, men faktumet att kungalängden sträcker sig tillbaka i nästan ett tusen år var en viktigare trygghetsfaktor än den arbetslöshetsersättning som jag levde på några månader efter jag hade avslutat mina magisterstudier. Det var dessutom ett ämne som diskuterades av alla svenskar som jag träffade på min väg in i det svenska samhället. Det är min övertygelse att monarkin, och de nationella symbolerna överhuvudtaget, möjliggör dialog med svenska traditioner och dess framstående värderingar. Trots att jag inte särskilt ofta håller med Nalin Pekgul, tycker jag att hon hade en klok poäng att monarkin underlättar integration i samhället.

Reformera gärna dessa institutioner och gör dem mer förenliga med den tid som vi lever i. Men avskaffa de inte för att det kan vara förödande för många människors trygghet. I denna vecka hörde vi många ”journalistiska” avslöjanden om kungahuset, men det som kan verka paradoxalt är att svenskarna fortfarande stödjer kungahuset. Stödet har uppenbarligen inte påverkats särskilt mycket av dessa reportage. Min poäng är att det svenska kungahuset, den svenska nationalsången och andra svenska symboler är många människors fasta punkt i det svenska samhället. Dessa symboler möjliggör skapandet av tillhörighetskänsla i Sverige. Diskutera gärna dem, men håna dem inte!

N. Pekguls artikel i Dagens Nyheter, DN, DN

Det handlar om många aspekter i Moderaternas politik som jag bejakar. För det första är deras arbetsmarknadspolitik mer trovärdig än sossarnas ”uppvärmda soppa” från 2006. Retorikmässigt är S-annonser perfekta: Riktade till de unga med den lite utmanande catch phrase ”Vi kan inte vänta!” Nej, Gud, jag kunde inte heller vänta med att börja jobba 2006 när jag avslutade mina studier. Tror ni att jag fick något jobb? Nej, men jag fick gå på Arbetsförmedlingens ”fina” kurser som sossarna hade ordnat för oss, arbetslösa ungdomar då. Först fick jag praktik och jobb bara efter Alliansen hade börjat implementera sina reformer. Det är förstås en överdrift att säga att Alliansen gav mig jobbet. Det gjorde den inte och det bör politikerna inte göra heller, tycker jag. Men den borgerliga regeringen skapade förutsättningar för att fler ungdomar skulle kunna bli anställda och ingav ett starkt förtroende för Sveriges finanser och ekonomi. Att Sverige klarade den globala finanskrisen relativt bättre än andra europeiska länder är ett faktum. Det är precis denna förtroendeingivande och framåtskridande framtidsoptimism samt kunnighet och förmåga att leverera som jag bejakar i den Moderatledda regeringen.

Det var dessutom den Moderatledda regeringen som reformerade Äktenskapsbalken så att Jens och mitt partnerskap blev omvandlat till äktenskap. Moderaternas individualism är en stark kontrast till Sahlins kollektivism. HBT-personer är ingen homogen grupp: Vi är väldigt olika och definitivt ingen grupp. Några av bögarna är akademiker, många tillhör den arbetande medelklassen, vissa gillar glitter och QX, andra är intellektuella nördar som aldrig har varit på en enda bögklubb. Universalistisk humanism – att alla ska ha lika rättigheter oavsett deras sexuella läggning – är mer sympatisk än Sahlins partikularism som verkar betrakta HBT-människor som en etnisk grupp med sin egen subkultur (bögklubbar) och sina egna årliga ritualer (Pride-festivaler). För politikern Sahlin är QX Gala en utmärkt möjlighet att mingla med HBT-kändisar och posera som en anhängare av en partikularistisk subkultur. Jag föredrar däremot substans framför ytlighet, humanism framför identitetspolitik. I Sverige ska alla ha lika rätt och, nej, Sahlin, ingen grupp ska få särskilda rättigheter.

Sist men inte minst stödjer jag varmt Alliansens ansvarsfulla och moderna utrikespolitik. Att vara neutral och likgiltig är inte en grundsten för en modern utrikespolitik i vår tid då turbulens i ett land påverkar andra regioner. Det är självklart att vi ska vara solidariska med Baltländerna om Ryssland försöker invadera dem. Det är dessutom självklart att vi ska ta vårt internationella ansvar och värna om fred i Afghanistan där behövs alla insatser för att undvika landets återfall i kaos och statssponsrad terrorism. Vi bör vidareutveckla också vår insatsstyrka så att vi kan delta i FN:s fredsbevarande och EU:s krishanterings insatser. Det är däremot helt obegripligt för mig hur en socialdemokratisk ledare kan samarbeta med ett parti som fortfarande inte har gjort upp med sin skamliga historia vilken omfattar samarbete med totalitära kommunistregeringar och extrema vänsterdiktaturer. Det är inte det minsta förvånande att det rödgröna experimentet föreslår en minskad roll för Sverige i den internationella politiken, men det är inget bra val för Sverige. Vi behöver världen och världen behöver Sverige.

När jag kom till Sverige för fem år sedan har jag känt en bestående kärlek till detta land. Därför väljer jag att rösta för Moderaterna. De tycker om Sverige. De vet hur Sverige kan bli bättre. De levererar.

The Political Opinions of Swedish Social Scientists

Och visst är det utmanande att bli ”idiotförklarad” av en av Sveriges största dagstidningar som baserar sin story på bok som är skriven av de tyngsta svenska valforskarna Sören Homberg och Henrik Oscarsson. Särskilt arg kan man bli om man råkar vara akademiker och rösta på S, vilket jag menar är lite underhållande. Man borde väl inte bli så upprörd om man nu är högt utbildad sosse eftersom detta faktum ju motbevisar valforskarnas tes.

Jag tycker också att rubriken är lite missvisande och det förstår man lätt om man läser hela artikeln:

”Den allmänpolitiska kunskapen hos väljarna har mätts på olika sätt. Dels genom rena faktafrågor av typen ”Cirka 10 procent av alla som bor i Sverige är födda utomlands – rätt eller fel?”. Mindre än hälften av väljarna svarade rätt på frågan om Sverige hade en socialdemokratiska enpartiregering 1998-2002. Men forskarna mäter också väljarnas kännedom om toppolitiker och kunskaper om partiernas inställning i viktiga frågor.”

”Okunskapen” handlar alltså inte om man är ”dum” eller inte. Det handlar alltså inte om man är högt utbildad eller har bara gått i grundskolan. Det handlar om rent allmänpolitiska kunskaper som de flesta medborgarna egentligen borde ha. Det handlar alltså om ”operationella” politiska kunskaper som hjälper en att orientera sig i det politiska landskapet.

Visst är det skrämmande att väljarna inte ens visste att det var socialdemokratisk enpartiregering som styrde landet 1998-2002! Det är lika skrämmande som om man tror att Moderaterna fortfarande står för drastiska skattereduktioner och systemskifte i välfärdspolitik, vilket många som jag har mött under valkampanjen verkar tro på. Om man har lågt intresse för politik som avspeglas i dåliga allmänpolitiska kunskaper om politikerna och partierna, är det sannolikt att man inte är särskilt påläst när det gäller vad partierna egentligen står för.

Och visst är väljarnas okunskap någonting som man kan ironisera och vrida och vända på. Igår läste jag, till exempel, intervju med Wanja Lundby-Wedin i Dagens Industri när jag flög från Umeå till Arlanda. Hon påstod bland annat att det är okunskapen som motiverar många LO-medlemmar att rösta på Moderaterna istället för sossarna. Lundby- Wedin menade alltså att 18 % av LO-medlemmar som stödjer M kan förklaras med dessa medlemmars okunskap. Det verkar att hon menar att väljarna inte riktigt förstår vad som ligger i deras bästa intresse, vilket är en smula arrogant och utmanande åsikt, anser jag.

Istället för att bli arga, borde kanske LO och S återinvestera i bokcirklar, allmänbildande studiecirklar och rent allmän politisk bildning för sina medlemmar. Jag tror alltså att LO:s valkampanj som riktade sig till att ”avslöja” allt som var ”dunderdumt” eller ”megafel” med regeringens politik inte höjde väljarnas allmänpolitiska kunskapsnivå. Tvärtom. Det var en kortsiktig (och ”amerikaniserad”) kampanj: Det var ett enkelt budskap som basunerades ut på ett och samma onyanserade sätt från Malmö till Umeå.

För den delen tycker jag att alla partier skulle gynnas av mer långsiktigare kampanjer som är riktade åt långsiktig opinionsbildning och inte åt att bygga ut kampanjmaskiner och satsa på politisk reklam.

SvD

På sistone har en forskarutbildning blivit särskilt eftertraktad eftersom den öppnar portar till spännande karriärspår. Forskarutbildningen är dessutom den högre utbildningens och den svenska forskningens framtid. Enligt den så kallade Tham-reformen vilken genomfördes 1998 under S-regeringen ska forskarstudier omvandlas till en heltidsanställning. Reformens intention var att höja genomströmningen av doktorander. Resultatet är dock att många institutioner utlyser antagning till forskarutbildning enbart när institutionerna kan erbjuda en doktorandtjänst. Institutionernas ekonomiska situation tillåter dock inte alltid anställning av nya forskarstudenter. Vissa institutioner utlyser därför nya doktorandtjänster endast vartannat eller var tredje år, vilket enligt oss är otillräckligt. Det finns många begåvade utexaminerade akademiker som inte får genomföra forskarstudier, trots att de har utbildningsmeriter, intresse och talang.

Vi förespråkar därför avskaffandet av Tham-reformen. I stället föreslår vi att regeringen inför ett liknande lånesystem som för studenterna i grundutbildning – ett doktorandlån som kan tilldelas alla som har blivit godkända av antagningskommittén för att genomföra forskarstudier. För att öka genomströmningen av doktorander kan man, till exempel, skapa särskilda återbetalningsvillkor som gynnar de doktorander som disputerar inom tre eller fyra år efter antagning.

Han kritiserade dessutom CSN som statlig utlånare och föreslog att privata banker bör ta över utlåning till studenter i framtiden:

Med konflikten från i våras i färskt minne, där CSN krävde studenter från en rad tekniska utbildningar på återbetalningar trots att de läste heltidsstudier, är det ingen överdrift att påstå att CSN har visat sig vara en alldeles för rigid utlånare som sätter sina egna regler framför studenterna.

Vi tycker att det vore rimligt att utlåning till individer sköts av de marknadsinstitutioner som har bäst kompetens inom detta område och är mer kundorienterade – bankerna. Om svenska banker kan sköta utlåningen i Finland, utsett av Newsweek till landet med världens bästa utbildningssystem, varför skulle de då inte kunna sköta det här hemma? Vi anser att bankerna borde ta över CSN-funktioner och låna ut studiestöd under reglerade former till studenterna som i samråd med bankerna skulle bestämma själva över lånens omfattning.

För dem som inte vill bli skuldsatta borde de högre lärosätena erbjuda läsa kurser i högre tempo genom att införa treterminssystem:

Att låna är dock inte någon universallösning och vi sympatiserar med dem som inte vill bli skuldsatta i hög utsträckning. Därför är det viktigt att studenterna, till exempel, får möjligheter att sommarjobba. Vi instämmer dock att det inte alltid är lätt att hitta ett sommarjobb för ungdomar, vilket i synnerhet försvårar studenternas ekonomiska situation under sommarmånaderna. Ett treterminssystem på de svenska högre lärosätena kan förkorta och effektivisera studierna för de studenter som vill utnyttja den möjligheten.

Därför bör regeringen i framtiden vidta konkreta åtgärder för att utreda vilka program skulle gynnas av treterminssystem och införa detta system, åtminstone som ett försök.

Det är verkligen en fräsch syn på högskolepolitik.

UNT, Moderata Studenter, Moderata Studenters högskolerapport

Nu är Assange anklagad för våldtäkt och ofredande. Det är inte någon hemlighet att hans trovärdighet som sanningens idealistiska förkämpe är ifrågasatt. Det handlar alltså inte om vilken anklagelse som helst, utan om ett grovt brott mot en människas sexuella integritet. Och det går inte att skaka av sig sådana anklagelser utan att hans offentliga image blir påverkad negativt.

Det är förstås för tidigt att döma Assange – vi vet för lite om de påstådda brott och kvinnornas trovärdighet. Det är för tidigt att påbörja utveckling av konspirationsteorier om Pentagons roll i detta fall, trots att det finns vissa likheter med hur den amerikanska regeringen försökte att misskreditera en annan läcka, Daniel Ellsberg.

Men tillåt oss att spekulera lite: Tänk om att det verkligen är någon som försöker rubba offentlighetens förtroende till Julien Assange och utmåla honom som en hänsynslös, maktgalen och grym manipulatör som är benägen att skada inte enbart USA:s regering, utan också sina medmänniskor. Vad skulle vara ett bättre instrument än att anklaga honom för våldtäkt?

Har ni hört om hur Anita Hill försökte att underminera Clarence Thomas som var George Bushs kandidat till posten som domare i den Högsta Domstolen 1991? Hon anklagade afroamerikanen Thomas att han hade försökt att närma henne sexuellt under den perioden när de hade jobbat tillsammans. Hela nomineringsprocessen och hans hearing i Senaten blev en serie av vilda spekulationer om hans trovärdighet. Han var tvungen att säga att

”This is not an opportunity to talk about difficult matters privately or in a closed environment. This is a circus. It’s a national disgrace. And from my standpoint, as a black American, it is a high-tech lynching for uppity blacks who in any way deign to think for themselves, to do for themselves, to have different ideas, and it is a message that unless you kowtow to an old order, this is what will happen to you. You will be lynched, destroyed, caricatured by a committee of the U.S. Senate rather than hung from a tree.”

Trots att han fick Senatens godkännande, var hans trovärdighet och image skadade. Det är precis så jag ser på fallet Julien Assange: För att utöva inflytande och kunna framstå som sanningens förkämpe behöver Assange samhällets orubbade förtroende. Det är möjligt att han har begått de påstådda brott, men det är också möjligt att dessa anklagelser är ett sofistikerat försök av high-tech lynching.

DN, DN, DN, DN, SvD, SVD, SvD, SvD, Expressen

Min negativa reaktion mot Aftonbladet formades under de dagarna i juli när tidningen påstod att f.d. arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin hade köpt sex 2006. Tidningen baserade sin infama berättelse på de uppgifter som reportern fick från den sexsäljande, 30-åriga kvinnan Anna. En av de tyngsta statsråder som också råkar vara barnfamiljefader hängdes ut som en sexköpare. Eftersom brottet har preskriberats kommer offentligheten aldrig veta om de påstådda brotten hade någonsin ägt rum.

Om ni frågar mig, var det absolut det vidrigaste utspelet i den svenska valrörelsen i år. En riktig ”dirty trick”, vilket kännetecknas av en särskilt hänsynslöshet mot individens integritet.

Nu är det dags att sätta två sexköpande sossar i skamvrån. En av dem har redan erkänt brottet i en ganska öppenhjärtig intervju. Schyst, kan man tycka. Aftonbladet gör ingen skillnad på folk och folk: Tabloiden förföljer alla sexköpare lika mycket oavsett deras politiska tillhörighet. Eller…?

Plötsligen har jag så många frågor: Är S-politikernas namn publicerade? Har tidningen publicerat bilder på de socialdemokratiska sexköparna? Har man också publicerad information om deras familjetvister?  Har Halle Klein redan skrivit eller kommer hon snart skriva en arg ledare där hon fördömer socialdemokraternas ”iskalla förljugenhet”?

Nej, trots att det finns ett starkt bevismaterial för deras brott. Därför stinker tidningens plötsliga ”respekt” för dessa politikers integritet av rent och skärt hyckleri.

Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet,  DN, SvD